Dansar till musiken i mitt huvud

Siesta. Smaka på ordet. Siesta. Har haft tre telefonkonferenser med Linnea på mindre än tolv timmar och missat Aude förlåt. Så nu tror jag att jag ska klara det. Åker om en timme, ja.

Ah, Siesta.

Wir sind in Berlin gewesen. Sen tänkte jag skriva något annat inteligent på tyska men det gick väl visst inte så bra.

Jag älskar, jag älskar dig.
Vi träffas där vi
träffades imorgon

U-bahn är den bästa uppfinningen i modern tid. Jag älskar tyskar. Jag har varit på SU 36. Jag har betalat 500 spänn för en nyckel. Ich habe Blutvergiftung und ich will sterben. Sade jag att jag älskar tyskar?

Jag ska bekänna en sak: Jag älskar Junior Eurovision Song Contest 2003. Jag vet att det kanske inte är särskilt mainstream, men särskilt übercoolt är det kanske inte heller. Anledningen heter Dino Jelusic. Han är en liten kroatisk skitunge på en sisådär elva år. I alla fall var han det då. Han vann tävlingen 2003 och jag blev helt galen när pappa körde bort mig från TV:n för att kunna se Enemy of the State på Fyran, en film som vi redan hade. Det kan ha varit mitt livs mest traumatiska ögonblick. Inte för att Dino var snygg, oh nej. Inte för att texten var så fin - av hela texten på kroatiska förstår jag ett ord - "restaurang". Tydligen ska texten, enligt Rafael tror jag, vara jättefånig.

Men ungen sjunger som, ah kanske inte en gud men nära inpå i alla fall. Jag fick gåshud då och jag kan säga att det får jag fortfarande. Av en elvaåring. Hade jag bara kunnat lägga in YouTube filmer på bloggen så hade jag gjort det. Så, det är mitt nostalgiska minne. Dino Jelusic alltså. Fy fan. (Titeln betyder ungefär "du är min första kärlek", låten heter så)    

När jag berättade för Agnes vad jag hade uträttat i helgen kollade hon ironiskt på mig och sa:
-Effektivt, HannaPersson.

Jag tyckte det var lite roligt.

Jag hatar när folk inte uppdaterar sina bloggar. Sen kom jag på att jag aldrig gör det själv. Så nu hatar jag det inte längre.
Nu vet jag varför magi finns.
Nu vet jag att sol är bra.
Nu vet jag att det bara är två veckor, inte ens det, till Berlin.
Nu vet jag att även jag kan skriva anaforer.